Hopp!

Nu har vi varit ute och testat nya hopphindret. Kyra lyckades hålla sig koncentrerad en liten stund i.a.f. Hon kan ju kommandot hopp och allt, så det gick ju relativt bra på så vis. Men det märktes tydligt när hon hade tröttnat. Då blev allt annat plötsligt betydligt mycket intressantare, bl.a. att flyga iväg som en stucken gris, gräva fram gräset under all snö, sätta sig med rumpan mot hindret samt försöka öppna ryggsäcken där mina vantar låg. Det blev därför inte så lång stund med effektiv träning men jag tror ändå att det här med agility verkar vara någonting för oss. Att springa som en skållad råtta passar ju lilla fröken perfekt, det gäller bara att få lite struktur på det hela. På vägen hem mötte vi en flicka i tio-års åldern som stod och stirrade på Kyra, vilket resulterar i att hon blir galen då hon inte tål såna utmaningar från folk som hon möter utomhus. Funderar på att skicka in en notis i tidningen om hundarnas språk så att dåliga hundmöten kan elimineras.